Tre dagar in på semestern känns det nästan som att jag börjar tänka igen. Jag har tio dagar helt till mig själv och de första tre har jag varit ute på promenader, långa som korta, det har rensat tankarna något otroligt.

Jag kommer knappt ihåg vad jag sett, gjort, tänkt på under de här promenaderna, jag har bara gått. Det är otroligt befriande att kunna släppa allt som ligger och snurrar om och om igen.

Jag hade planer på att göra något kul, något minnesvärt. På att lämna staden nästan hela veckan för att kunna gräva ned tårna i sanden och andas in havet varje dag, men känner jag mig själv rätt så kommer jag efter en halvtimme på stranden att vara avslappnad, fem minuter senare, måttligt uttråkad.

Jag vet att det finns galet mycket vackert att se här i Thailand, och jag vet att jag har så mycket mer att uppleva under tiden jag är här. Men idag känner jag att det kanske inte är rätt tidpunkt för rediga äventyr ändå. Jag vill använda min tid till att först landa, sedan göra något jag kommer att komma ihåg. Jag vill minnas semestern som "jamen, just det, det var ju då jag gjorde det, gud vad det var kul och vad inspirerad jag var efteråt" med ett leende på läpparna.

Idag var jag till parken. Lumphini park. En oas mitt i centrum, det är nästan som att kliva in i en annan värld. Det är grönska, lugn, små vägar att strosa på och en del djur att upptäcka. De flesta i vattnet, några på land. Några söta sköldpaddor blir matade tillsammans med fiskarna. En stor ödla springer iväg när man kommer för nära och fågelkvittret överröstar det lilla man hör av trafiken utanför grindarna. 



Det går inte en dag här i Bangkok då jag inte förundras över något. Över något man ser, smakar, hör, upplever. Som idag, jag hade tänkt mig parken för att få en paus från storstadskänslan och bara andas in lite lugn. Jag kom inte långt in förrän jag hörde musik, det spelades väldigt vackert och dramatiskt. Jag satte mig på en parkbänk i närheten och bara lyssnade, det var en riktig symfoniorkester som spelade och de var otroligt duktiga. Jag satt kvar på bänken tills de slutat spela och medan det började skymma. Färgstarkt är nog ordet som beskriver stunden bäst.

Häromdagen såg jag faktiskt en kille med de största afrokrull jag stött på i mitt liv. En annan dag satt jag bredvid en kille på tunnelbanan som hade en stor påse med levande guldfiskar i knäet. Jag kan mumsa i mig färsk mango för en knapp femma på gatan när jag vill och betala räkningarna på Seven Eleven. Som sagt, man slutar aldrig förundras i den här stan.

I mitt senaste paket hemifrån tillsammans med alla julklappar kom det också en hög tidningar. Jag har fastnat speciellt för en av dem, Filter.



De skriver om blandade saker som fångar intresset, väcker nyfikenheten, och får en att fundera över hur det verkligen är. Jag kan läsa om dem som skriver frågorna till Vem vet mest? eller om en av personerna som bränt ned Gävlebocken. Jag kan läsa om männen som ligger bakom några av de senaste årens mest uppmärksammade mediehändelser, Studio Total, eller Rikard Wolffs tankar kring bögar på film.

Det är precis en sådan tidning jag letat efter alla dessa år, med texter som väcker intresse och med varierat innehåll. Äntligen säger jag bara!

Något jag tumlade in på var en text som faktiskt handlade om Thailand. Rättare sagt, oroligheterna i södra Thailand. Det finns mycket att diskutera och jag är glad att någon skriver om sådant som gärna förträngs när man reser till "paradiset" och "det leende landet". Nu är jag inte helt påläst i ämnet, men för det är jag ingen som blundar för problemet.

Det finns massor av frågetecken som skulle behöva rätas ut, problem som man behöver lösningar på, men som det ser ut idag kommer det inte att ske imorgon direkt. Kungen har nyligen fyllt 83 år, vad händer när han dör? Oroligheterna i söder, kommer det att blossa upp eller kommer man kunna hitta en fredlig lösning? Prostution och hemlösa i ett land som har världens rikaste kung, hur går det ihop? Det är känsliga ämnen som ligger och pyr.

Som sagt, man får tid att tänka efter när man har semester. Funderingar och reflektioner kommer upp till ytan, men nu är det nog för idag. Nu är klockan halv fyra på natten och det är dags för mig att ladda batterierna. Tvätten är avklarad och jag har myst med film och läsning under kvällen. Nu förtjänar jag lite sömn.

Tjingeling!