Min jobbmåndag bölrjade galet och slutade hektiskt. Fasen.
Sjuka fotografer. Frågvisa säljare. Och. Givetvis. Mäklare med krav.

Det var faktiskt ett tag sedan jag kände mig otillräcklig. Jag hatar att be om hjälp. Att inte vara nog för att göra det som behövs. Jag liknar mig själv ibland som ett enmansskepp kämpande för att vända bort från ett vattenfall. Ibland vänder vinden och och hjälper mig åt rätt håll. Kursen behöver inte vara bestämd och man följer impulser, intution. Man vet egentligen vad som är rätt. Men när jag knappt kan hålla mig över ytan är det fortfarande långt kvar innan jag skriker efter livbojen.

Efter en sen middag med vänner och en hel del funderingar runt var man kommer ifrån. Uppväxt. Familj. Vänner. Hem. Traditioner. Livsval. Kontrollerbara och icke kontollerbara. Så inser jag att mycket har nog att göra med det.

Mitt hem. Det jag kommer ifrån, är något många kallar för "Bonnhåla". I mina ögon, såhär 20 år senare med perspektiv, är det något annat.

Det har format mig så otroligt mycket. De människor, den omgivning, den natur och den kärlek som funnits där. Den är fascinerande, och glasklar, i efterhand.

De upplevelser, de erfarenheter som gjort mig till den jag är idag. Alla de dagar man hamnat i situationer där man egentligen inte räcker till, och ändå ger mer för att lyckas är oändliga. Så många gånger jag pushat mig själv fastän jag inte kan, de gånger jag gett mer är jag har att ge, det gånger jag låtiti min kropp ta i så mycket fastän jag inte haft styrkan. Det finns där. Jag vet det.

Och jag vet var det kommer ifrån. De fantastiska uppleveler jag haft som kommit från en gård där så mycket kärlek, tillit och inre styrka funnits, som har gjort mig till en människa som kanske inte alltid visar det, men som alltid har min bakgrund synlig.

Jag insåg det ikväll. Någon chockades (som vanligt) över min ålder. Det sägs att man ser i någons ögon, hur mycket man varit med om. Och tydligen säger mina ögon mer än vad jag gör.

Jag har en bakgrund jag är mäkta stolt över, en älskad familj och ett sjujäkla liv att leva.

Det kanske syns. Jag har nog bara inte insett det förrän idag.