Woho, helgen blev lyckad, fastän den var lugn. Hann med att införskaffa stekpanna, en tröja eller två, nagelklippare, frukostmat och en massa vatten.

Dock när jag var ute en tur på stan i lördags så hände något jag länge väntat på men som jag önskade aldrig skulle inträffa. Jag har blundat för problemet länge nu men i lördags bara hände det, utan förvarning eller någon krusidull, så gick mina älskade Hong-Kong-skor sönder. Jag är förkrossad. Minst sagt. Dessutom var jag tvungen att gå en halv kilometer med bara en sko innan jag hittade en shop som sålde skor. De nya är ok, en akutlösning och jag har lite svårt att älska dem. Ni vet väl hur det är. De kan liksom inte riktigt fylla ut det där tommrummet och saknaden av de gamla. Men de fungerar och jag är glad att jag köpte dem trots att det gör ont i storton och jag får kramp i högerfoten.

Väl hemma igen kunde jag inte hålla mig. Jag gav mig in på uppdrag Brunch och resultatet blev lyckat. Dels lärde jag känna de nya matvarorna och mitt nya kök, dels smakade det gott och såg härligt färgglatt ut på tallriken. Under helgen passade jag dessutom på att plöja genom ännu en bok, ännu en lättläst Kajsa Ingemarsson, På det fjärde ska det ske, hennes debutroman. Den var helt ok, rätt så rolig, men jag tyckte ändå bättre om Små citroner gula(trots att jag alltid låg hungrig efter att ha läs den, de slutade ju aldrig prata om medelhavsmat, timjankyckling och bruschetta och pasta, knorr knorr sa magen medan kylskåpet fortfarande stod tomt). Nu har jag bara två böcker kvar liggandes på mitt nattduksbord, Sos från mänskligheten och Svart snö.

Efter den sista turen på stan kom jag hem rätt trött. I hissen på vägen upp fick jag sällskap av en lång asiat, han såg trevlig ut men jag var långt ifrån på sällskapshumör. Hur som helst, vi kliver ur hissen på sjätte våningen och han följer efter mig runt hörnet och sedan runt det andra hörnet, hmm. Men så inser vi båda att hej, vi är ju grannar. Haha. Vi skrattar och han presenterar sig som Nop. Trevligt att ses nickade vi båda och gick in till sig. Det var kul att få ett ansikte på dem man bor bredvid.

Innan jag gick och lade mig bestämde jag mig för en sak, eftersom jag samma morgon hade anledning att studsa upp och ned av glädje. Jag hade fått post! I min lilla mailbox hade det kommit ett vykort hemifrån! Ett gäng lustiga giraffer prydde framsidan och baksidan var nedklottrad med mammas handstil. Allt var bra hemma och alla hälsade! Det jag bestämde mig för var att vykortet fick vara den första pryl som fick pryda mitt skrivbord på jobbet.

Söndagen blev som Gud bestämde, en vilodag. Jag myste i sängen, gjorde frukost och bestämde mig hux flux för att möblera om lite. När jag sitter och äter vill jag gärna sitta och titta på något, fånga dagsljuset och driva bort i tankarna en stund. Men med matbordet placerat i ett mörkt hörn kändes det inte bra. Så jag bytte helt enkelt plats på mitt lilla bord och skrivbordet och kunde medan jag åt sitta och titta på folket som rörde sig på innegården. Man fick en skymt av de som tränade på gymmet, bilar kom in och ut, någon badade i poolen och en trädgårdsmästare rensade en av träden. Mysigt när man sitter och äter äggröra och marmeladmacka enligt min mening.

När det var dags att gå ut hade jag redan blivit varnad. Åskan mullrade tydligt över oss, men än hade det inte börjat regna. Jag tittade en sista gång ut genom fönstret och konstaterade att jag kanske skulle hinna till T-banan i alla fall. Men när hissen stannade i lobbyn stod spöna i backen. Ajdå. Jag tog mig inte långt. Caféet på andra sidan innergården blev mitt mål och jag ruskade på mig som en hund när jag kom in. Det gick knappt att se till andra sidan längre, det verkligen öste ned. Jag beställde en kaffe att ta med och väntade på att få komma iväg. Tanken bakom min blivande stadstur var ironiskt nog att köpa ett paraply.

Kvinnan i caféet, som jag redan tycker mycket om, gjorde min dag. Förutom att hon gör det godaste och billigaste kaffet i stan(jag misstänker att hon använder kokosmjölk i kaffet) så frågade hon om jag ville låna ett paraply. Hon är en ängel! Jag hann in till stan, köpte mitt paraply, pratade av mig med familjen på ett internetcafé och käkade lunch. Tack vare henne kom jag iväg i tid. 

Idag är det måndag och jobbet är rätt så lugnt, fick dock ett norskt samtal eftersom vår norska support är sjuk och fattade inte ett ord. Efter en stunds hjärnstillestånd kopplade jag henne till Marcus, haha, han fick ta skiten, jag gjorde något annat istället! Nu trycker jag i mig en chokladkaka och hoppas på lite energi och att det går att gå hem tidigt ikväll. Allt löser sig!

Tjingeling!

(btw, bilder får ni någon annan dag, jag har alldeles för många på mobilen så det tar evigheter att ladda upp)